Vårt utgångsläge för att ordna VFU-placeringar är att det sker på basis av kontakter med många olika enskilda verksamheter (t.ex. logopedmottagningar). Vi har alltså inget centralt avtal och inga nyckelpersoner som kan förmedla det antal platser vi behöver. Det enda undantaget är Habilitering och hjälpmedel. Med dem har vi sedan flera år ett avtal och en kontaktperson som förmedlar platser. Den modellen kan underlätta, men även om man har ett avtal finns ingen garanti för att vi ska få det antal platser vi behöver, så även där behöver vi kontakta verksamheter utanför Region Skåne för att få alla platser som behövs.

Alla verksamma logopeder är mycket medvetna om hur viktigt det är att de tar emot och handleder studenter, men det är många olika faktorer som begränsar deras möjligheter. En är tillgången till lokaler. Det kan vara permanent, eller p.g.a. att flytt planeras. En annan är tjänsteläget – sjukskrivningar och/eller nyanställningar kan också begränsa möjligheterna att ta emot studenter. En annan faktor som kan påverka är att det logopediska arbetsfältet förändras. Tidigare var det många logopeder som arbetade med röst. Nu är det få inom det området, vilket gör det svårt att få tillräckligt många platser. När det gäller skollogopedi/dyslexi är läget det omvända – det var tidigare svårt att hitta platser eftersom få logopeder arbetade inom det fältet. Nu har vi ett ökande antal logopeder som arbetar inom området både i skolan och på mottagning, och det är också mycket lättare att få VFU-platser inom det området.

Man är inom Region Skåne mycket väl medveten om hur viktigt det är att erbjuda VFU-placeringar. Det handlar ju om att kunna rekrytera framtida medarbetare och att bidra till att de har adekvat kompetens. Man arbetar nu mycket mera aktivt och med engagemang med frågan än vad man gjorde tidigare. Vi har inlett diskussioner med personer som arbetar med VFU-placeringar centralt för andra utbildningar, för att se om det skulle kunna vara möjligt och om det skulle underlätta med ett centralt avtal också för oss. Men ett avtal är som sagt ingen garanti för att få det antal platser vi behöver.

Samtidigt arbetar vi också med en ny modell för att hjälpa studenterna att uppnå målen i de kliniska kurserna. Den består i en kombination av in-campusträning, där studenterna genom simuleringar, filmade sessioner och fallbeskrivningar tränar på anamnesupptagning, testning, bedömning, journalskrivning, planering av intervention och rådgivning m.m. Vi kan då minska antalet dagar ute i praktik. Studenterna kommer i gengäld ut i praktik bättre rustade att ta hand om patienter och ta emot handledning (se t.ex. https://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/17549507.2020.1722238?casa_token=nisnt1hDnN4AAAAA:49-ylVuOt_Ojv48oMYSKLS3woPbrcn3RiE7WhI8IVwOnlgYgmW3XfvE7VNct0xx9vr7MqfeQJviN). En sådan modell betyder också mer likvärdiga erfarenheter för alla studenter, eftersom det man möter ute i klinik eller annan verksamhet kan se olika ut.

En bidragande orsak till svårigheterna att få tillräckligt antal platser är förstås också att vi tar in fler studenter och att kurserna blir större. Detta är inte något som vi beslutat helt på eget initiativ, utan handlar om att vi måste uppfylla vårt utbildningsuppdrag och att fler studenter ger ökade ekonomiska resurser, alltså bättre förutsättningar att hålla och öka kvalitén i utbildningen. Att anpassa intaget till antal tillgängliga VFU-platser skulle nog inte vara någon bra idé: den nuvarande situationen ger oss ett starkt incitament att utveckla och uppdatera vårt program. Vi har inte bara att anpassa oss till verkligheten, vi ska också påverka den!